Skriv för livet

Skrivglädjen som väcktes som barn

Jag tänker ofta på hur allting började. Hur en skrivarkurs på Malmö Högskola blev startpunkten på något nytt och hur tankarna kring läs-och skrivundervisning i min egen klass ställdes på ända när jag en dag insåg att jag undervisade tvärt emot min egen övertygelse. Tankar som födde Skriv för livet och blev startskottet på ett läs- och skrivprojekt i Hjärup med ASL i fokus.

När jag var liten och gick i skolan så älskade jag att skriva. Jag fyllde skrivhäften med långa berättelser om fantasifigurer och spännande äventyr, böcker som nu ligger och samlar damm på vår vind.

Som vuxen fortsatte jag att skriva, men mest i arbetet och inte så mycket privat. Veckobreven som författats i snart 20 år blev ett sätt att underhålla formuleringsförmågan och få utlopp för den inneboende skrivarlusten.

Bloggen som forum

Så en dag stötte jag på bloggen, först som läsare och sedan som skribent. Jag blev inspirerad av andras skrivförmåga och startade jag en kulturblogg med en god vän. Kanske hade vi inte så många läsare, men vi uppmuntrade varandra och gillade bloggen som forum för att dela med oss av tankar, upplevelser och idéer.

När behovet av Skriv för livet uppkom var det för att jag behövde formulera tankarna kring min egen undervisning för mig själv. Bloggandet kom istället att handla om skolutveckling och tankar kring läs- och skrivutveckling. Bloggandet som visade sig bli ett fantastiskt forum för att kunna möta andras tankar och reaktioner.

Numera bloggar jag regelbundet tillsammans med barnen i min klass. I Språkverkstaden publiceras visserligen än så länge de flesta inläggen av mig, men de handlar om elevernas texter, arbeten och alster. Föräldrar och elever är duktiga på att gå in och kommentera och så gott som dagligen tittar vi in på sidan för att se vad som hänt. Vi brevväxlar också med vår parallellklass via bloggen.

Diary, Copyright: www.colourbox.com

Det meningsfulla skrivandet

Att skriva sig till läsning och förmedla till andra vad vi gör via bloggen har gjort att skrivandet blivit meningsfullt och att vi verkligen skriver för att bli lästa av andra. Alla kring barnen kommunicerar i skrift, såväl vuxna som kamrater. Kommentarerna på bloggen har gjort föräldrarna delaktiga i skrivprocessen och bloggandet har blivit en naturlig del i vårt arbete med att skriva sig till läsning.

Språkinlärning tränas genom språkanvändande i meningsfulla sammanhang dagligen. Vi befinner oss i språket när vi arbetar med språket, eftersom vi pratar om skiljetecken, stavning och formulering i naturliga sammanhang där eleverna själva efterfrågar det.

Texterna blir fylliga och strukturerade och eleverna får tillsammans sätta ord på sina tankar och formulera sina budskap. Som pedagog är jag där och stöttar, vägleder och uppmuntrar. Jag som älskar språket, som vill göra skrivandet meningsfullt, har hittat min metod. Ett sätt som får både mig och mina elever att växa. Jag tror att ASL är vägen in i ett livslångt skrivande, ett sätt att lära sig SKRIVA FÖR LIVET.

Att rätta rätt

Vårt arbete med att skriva sig till läsning tuffar vidare och arbetssättet har blivit en naturlig del av vår skolvardag. Självklart stöter vi då och då på nya frågor som vi får ta ställning till, men eftersom eleverna vant sig vid arbetssättet och blivit trygga i sina skrivpar kan jag och Anja ägna mer tid åt elevernas textskapande och mindre tid åt logistiken i våra lektionspass.

En fråga som vi fortfarande inte hittat rätt svar på är hur vi ska rätta elevernas texter. I samtal med olika pedagoger har vi upplevt att åsikterna varierar om hur det ska gå till, men att rättningen i sig är väldigt viktig. Givetvis är alla eniga om att rättningen göras tillsammans med eleven framför datorn och i direkt anslutning till själva skrivandet.

Hur har Anja och jag gjort då? Hittills har vi lagt fokus på att eleverna ska skriva och lyckas i sitt samarbete. Vi har svarat på elevernas frågor kring stavning och skiljetecken och diskuterat formuleringar i deras texter. Vi har däremot inte rättat allt. Under vårt studiebesök i Ystad fick vi ta del av hur pedagogerna där brukade göra.

Ursprungstext med rättad text under.

När eleverna skrivit klart sina texter skrev pedagogen om samma text igen tillsammans med barnen så att stavningen blev korrekt och så att skiljetecknen kom på plats. Ursprungstexten, elevens text, sparades över den rättade texten.

När jag och Anja försökte arbeta enligt samma modell tyckte vi att det var svårt att få eleverna att fästa fokus på den egna texten och också förstå varför vi skrev om samma text en gång till. Vi upplevde arbetssättet som tidsödande och utbytet mellan oss pedagoger och elever haltande. Kanske berodde det på oss eller på att eleverna inte kommit tillräckligt långt i själva arbetsprocessen. Vi bestämde oss för att avvakta med rättningen och istället fokusera på att få arbetet att fungera.

Nu har vi kommit en god bit på väg i vårt skrivande och språkskapande. Elevernas intresse för sina texter är stort och de språkliga frågorna blir också allt fler. Därför känner vi att det är dags att börja rätta texterna tillsammans med eleverna igen på allvar. Frågan är bara hur. Ska vi återgå till modellen vi fick i Ystad eller finns det andra sätt som vi tycker fungerar bättre?

När jag och Anja för en tid sedan fick lyssna till specialpedagogen Mona Wiklander från Sandviken, där man har nio års erfarenhet av att jobba med ASL, ställde jag frågan om hur hon tyckte elevernas texter skulle rättas. Monas svar var tydligt:

Allt i texten ska rättas. Rättningen ska ske tillsammans med eleven i elevens text. Visserligen försvinner ursprungstexten, men eftersom rättningsprocessen är en viktig del av lärprocessen gör det inget. För att inte gå miste om elevens progression är det viktigt att notera saker eleven behöver träna mer på.

Hur brukar ni rätta era elevers texter? Dela gärna med er här på bloggen genom att gå in att kommentera. Vad tycker ni om de två sätt som presenteras i det här inlägget?

Läs gärna mer om Mona Wiklander, it och specialpedagogik på Skolverkets hemsida.

Vikten av att få lyckas

Lerklumpen ligger centrerad mitt på drejskivan. Blicken är fäst på tummarna som driver leran åt sidan och ner mot botten. Kursledarens ord repeteras ur minnet: Först ned mot botten med tummarna. Därefter ett stadigt grepp på utsidan med högerhanden. Låt tummen trycka leran utåt för att bilda en stadig botten. Håll därefter fingrarna och tummarna i ett varsamt grepp kring lerklumpen för att driva upp den i en lagom hög cylinder. Kom ihåg: Det är du som bestämmer vad slutresultatet ska bli. Ha inte för bråttom. Stanna upp ibland och reflektera över vad du gör och var du är på väg. Går det fel – släng lerklumpen på ”erfarenhetshögen” och börja om. Det är av erfarenheterna vi lär oss och som slutligen gör att vi lyckas.

Åsa Orrmells ord skulle kunna vara hämtade ur en levnadshandbok. Ändå är det tagna från en kurs som jag deltog i på Wallåkra Stenkärlsfabrik utanför Helsingborg. Åsa som pedagogiskt invigde både mig och mina vänner i drejningskonstens hemligheter.

Samtidigt som Åsa visade för mig hur en kruka ska drejas påminde hon mig om hur viktigt det är att få känna att man lyckas. Genom att lotsa mig igenom svårigheter, rätta till de västa misstagen och undanröja en del hinder på vägen stod det vid kursdagens slut sju färdiga alster bredvid mig. Hur då?

Jo, genom att jag fick lagom stora utmaningar och därför att Åsa förberett kursdagen så att jag hade förutsättningar för att lyckas. Leran var tillräckligt knådad, klumpen centrerades av henne för att jag stadigt skulle kunna driva upp den på egen hand och successivt fick jag handledning för att kunna lyckas med mitt arbete.  När jag gång på gång misslyckades med att centrara lerklumpen mitt på plattan och kasserade den ena svajiga vasen efter den andra konstaterade hon klokt: Ja, men det är ju därför jag är här. Att centrera är svårt och därför brukar jag göra det åt mina elever när de är nybörjare.

Oavsett om jag som lärare ska lära mig dreja eller om mina elever ska lära sig läsa gäller samma recept:

Lagom stora utmaningar, god handledning, en närvarande pedagog och känslan av att få lyckas. Resultat: Lust att vilja lära mer!

Fruktbart samarbete

I tisdags gick jag lyrisk hem från mitt arbete, nöjd med dagens värv. Under dagen hade jag och Anja planerat resten av höstterminen, i alla våra ämnen. Vi hade varit tidseffektiva, hittat inspirerande vinklingar på undervisningen och haft gott om tid för vår planering.

Anja och jag

Genom att använda oss av Google docs skrev vi båda på datorn i samma dokument under tiden som vi pratade och planerade. Vad den ene sa, skrev den andre och vise versa. Jag som aldrig tidigare arbetat i Google docs ser mängder av vinster och tycker det är praktiskt att kunna arbeta parallellt i samma dokument samtidigt som man delar på både redigering och ägande. I en gemensam mapp har vi sparat alla våra terminsplaneringar och kan gå in och redigera om så behövs.

Jag tror att jag talar både för Anja och mig när jag skriver att det är roligt när man är två. I vårt yrke utvecklas vi och reflekterar bäst i samarbete med andra, både i vårt arbete med barnen och kollegialt. Vi får liksom fler ögon, öron, armar och tankar och räcker till lite mer. (Läs även tidigare inlägg.)

Jag önskar att våra politiker hörsammar våra erfarenheter. Skolutveckling och kompetensutveckling är beroende av tid till planering och samarbete. Det är i de dagliga reflektionerna och diskussionerna som undervisningen bär frukt och det är här vi utvärderar vår undervisning och i förlängningen uppnår bättre skolresultat.

Språkverkstaden

Under förra veckan tog jag paus i bloggandet här på Skriv för livet för att hinna färdigställa klassens egen blogg Språkverkstaden. Där ska både elever och pedagoger få publicera texter och bloggen är tänkt att bli vårt fönster ut mot världen.

Språkskapandet pågår för fullt i vårt klassrum och vi har hittat ett bra system för vårt datorskrivande och arbete i svenska. Under två pass skapar vi ordlistor på aktuell bokstav. Hälften av skrivparen inleder med att skriva, andra hälften tecknar.  Vi har ett timglas som markerar när ett pass är slut. Vi har märkt att 20 minuter är lagom per omgång. Ett äggur som funkar bra finner du här.

Eleverna har blivit vana vid att arbeta två och två framför datorn och pratar naturligt om att vi lär oss läsa med hjälp av datorn. Ordlistorna blir jättefina och eleverna är stolta över sina alster.

Till skillnad från vanliga ASL-klasser har vi viss bokstavsträning varje vecka, även om den inte alls tar så stor plats som i traditionell undervisning. Jag har känt att det funnits ett behov hos många elever att kunna skriva för hand. Spontant har eleverna skapat och skrivit fantastiska småböcker. Där skriver de sida upp och sida ned med både versaler och gemener. Stolta läser de upp sina alster för klassen. Det finns barn som inte är mogna för bokstavsträning i traditionell mening. Till dem skapar vi extra finmotorisk träning med penna. Dessutom har vi infört ritskola efter att jag upplevt hur positivt min son tyckte att det var i hans klass där man också jobbar med ASL. Erica Lövgrens teckningsbok är hett efterlyst i facebookgruppen Skriva sig till läsning och jag hoppas den blir lättare att få tag i. Efterfrågan är nämligen stor.

Vi har fått fin rutin på våra läsläxor och hittat bra former för textbearbetning både med dem som kommit lite längre i sin läsning och de som precis hittat rätt bland bokstäverna. Genom att vara tre pedagoger vid läxförhörstillfället hinner vi i lugn och ro läsa med varje barn.

Under ett pass i veckan har Pernilla språklek och bokstavsträning som är tänkt att stärka de elever som fortfarande är lite osäkra på bokstäverna.

Eftersom vi kopplar vårt Alfonstema till barnens eget liv skriver eleverna dessutom på datorn för att berätta om sig själva och sina familjer. Det blir intressanta diskussioner om meningsbyggande och stavning och det är härligt att föra dessa språkdiskussioner med barnen redan i ettan. Diskussionerna och frågorna uppstår spontant allt eftersom eleverna stöter på problem eller får funderingar. På så vis utvecklas språket från den plats eleverna befinner sig på och de har ett fint stöd i varandra. Jag börjar förstå varför ASL blivit så uppmärksammat.

Om konsten att räcka till

Tre intensiva veckor är till ända, där sena eftermiddagar och kvällar varit fulltecknade med inskolningssamtal. Det har varit tufft att, samtidigt som jag försökt skola in nya elever, både ha utvecklingssamtal och införa ett nytt arbetssätt. Ofta har jag känt att jag inte räckt till eller att lektionerna inte blivit som jag tänkt. Målsättningen har ju varit att skriva ofta och mycket på datorerna, men det har inte alltid varit lika enkelt i verkligheten som i böckerna. Precis som i alla klasser finns det elever som är mer eller mindre skolmogna, som anpassar sig bättre eller sämre vid nya rutiner och som är mer eller mindre förberedda på de ökade krav som tillkommer i med skolstarten. För väldigt många elever har skolstarten funkat förträffligt. De har varit sugna på att lära sig läsa, räkna och skriva på datorn. För andra har det varit kämpigare. Dessa elever har saknat den friare formen i förskolan och trots att vi arbetat mycket med motoriskt material och vigt tid åt fri lek, har de haft svårt att koncentrera sig under arbetspassen i klassrummet. Att sitta still och arbeta längre stunder har varit svårt utan att ha en vuxen nära till hands hela tiden. Inte sällan har jag önskat att jag var en bläckfisk!

Jag vet att jag inte är ensam om att känna att jag inte räcker till. Tvärtom är det ett ganska vanligt fenomen i dagens skola. Jag önskar bara att fler skrev om det för att på så vis nyansera bilden av skolan och vårt uppdrag – ett uppdrag där det gäller att räcka till trots bristen på armar.

Dagliga reflektioner

Det var ett tag sedan jag fick tid till att slå mig ned framför tangentbordet. Inte för att de dagliga reflektionerna har saknats. Lärprocessen, både för mig, Anja och våra elever har varit i full gång. Vi provar oss fram i stationssystem och datoranvändning och hittar både bra lösningar och avfärdar andra. Vi har dagar när det blir ett stort  ”Wow, det här funkar ju!” och dagar när vi förtvivlat undrar vad vi har gett oss in i. Stödet vi har i varandra, Anja och jag, är ovärderligt och planeringstiden både inspirerande och viktig för oss. Där dryftar oss fram till lösningar och hittar struktur för vårt arbete. Jag kan inte nog betona: lärarnas planeringstid ÄR en viktig faktor om vi ska kunna bedriva en väl genomtänkt undervisning. Tänk om skoldebatten kunde handla och värna om den!

Projektdatorerna är i perfekt skick. Skolans IT-ansvarige Björn Eriksson har ägnat våra datorer mycket omsorg. Han har utrustat dem med användbara program och fixat med allt det tekniska. Skönt med sådan hjälp! Tack, Björn!

Trots att vi numera har tillgång till flera datorer använder vi för närvarande bara två per skrivpass. Det beror på att eleverna fortfarande är ovana vid Word och behöver extra hjälp när det gäller att hitta rätt bland datorns tangenter. För att räcka till har det visat sig vara mest produktivt att bara ha två skrivpar igång åt gången. Då hinner jag både ge de skrivande eleverna feed-back och hjälpa de andra eleverna med de övriga stationernas uppgifter. I takt med att eleverna blir mer datorvana vet jag ju att vi kommer att kunna ha fler datorer igång samtidigt.