Nu är det dags att öppna dörren till bloggen igen efter en lång, skön sommar. Vad passar bättre än att berätta om den kickstart jag fick på väg till jobbet i morse. Efter att ha lämnat av mina barn på skolan blev jag tvungen att stanna till vid vägen i väntan på en buss. På trottoarkanten stod min sons blivande lärare, Karin. Med ett soligt leende öppnade hon bildörren och utropade glatt: Vi måste prata ASL! Precis som jag tänker Karin och hennes kollegor arbeta med ASL till hösten. Hennes glada tillrop blev en positiv start på dagen och en bra inledning till en dag som till stor del kom att handla om hur vi ska strukturera upp undervisningen i svenska under kommande läsår.
Till hösten ska jag och min kollega Anja ha ettor och har för avsikt att använda oss av ASL i den tidiga skriv- och läsinlärningen. Även om det fortfarande är oklart vilken tillgång vi kommer att ha till datorer är vi fast beslutna om att bedriva förändringsarbete och hoppas att de hinder vi möter i början kommer att lösa sig under resans gång. Som inspiration ska vi besöka Backaskolan i Ystad i slutet på augusti och se hur de arbetar med ASL i skolans tidigare år.
Under vår första planering idag försökte vi strukturera upp de tankar, funderingar och ideér som vi bägge samlat på oss under vårens och sommarens läsning. Först sammanställde vi alla de delar som vi tycker ska ingå i ämnet svenska under år 1. De vita lapparna blev ett lapptäcke som fogades samman till ett schema. Vi funderade och diskuterade vilka stationer som kan komma att bli aktuella under läs- och skrivarbetet och insåg ganska snart att det inte rådde brist på varken idéer eller innehåll – det räckte gott och väl till ett helt läsår.
Skriv för livet 