Under en intensiv period har jag läst en rad pedagogiska böcker och forskningsrapporter som handlar om läs- och skrivinlärning. Det som slår mig mest är hur samstämmiga de är och hur min intensiva läsning av dem bildat en förståelig helhet som hjälpt mig dra egna slutsatser. Att läsa och ta del av vad andra har skrivit om läs-och skrivinlärning är som att lägga pussel. Jag ser hur saker och ting börjar falla på plats och hur den hållbara struktur jag efterfrågat börjar få sin grund. Det finns ju en trygghet i att se hur andra har tänkt, vad nutida forskning kommit fram till och hur andra har löst praktiska detaljer i sin undervisning.
När jag under helgen läst Carina Fasts bok Literacy – i familj, förskola och skola har jag dragit paralleller till flera av de böcker jag läst tidigare. Förutom att redogöra grundligt för begreppet Literacy i sin bok och fundera över vad som motiverar barn till att vilja läsa och skriva, argumenterar Carina Fast för vikten att ta tillvara elevers tidiga språkliga erfarenheter när de börjar skolan. De erfarenheter eleven gjort av språket har till stor del varit förknippad med den miljö de växt upp i. I slutet av boken ger hon flera handfasta tips. Carinas bok knyter väl an till det Caroline Liberg skriver i sin bok Hur barn lär sig läsa och skriva. Även Liberg anser att skolan måste bli bättre på att bygga broar mellan hemmet och skolan och utgå från elevens tidiga språkliga erfarenheter. Det talade språket ska fungera som ett stöd i den tidiga läs-och skrivinlärningen.
Caroline Libergs och Carina Fasts böcker är inga handböcker, men tillsammans med Berättarverkstad för barn, Uppdrag språklyft, Spökägget, Mitt första hus och Listiga räven skapar de en gemensam bas där målsättningen är att möta barnet där det är genom att använda sig av det talade, skrivna och lästa språket i meningsfulla sammanhang. Om Caroline Fasts och Caroline Libergs böcker står för teori fungerar de andra som god praktik. Jag kan rekommendera dem alla.
Skriv för livet 